Jag kan inte låta bli att fundera på vad som gör en person till den den just är.
Vad är det som gör dig till just du? Är det vars du är född? Är det hur du ser ut? Är det hur din uppväxt var? Är det vad du har varit med om? Är det din historia? Är det din vardag? Är det dina intressen? Är det dina färdigheter? Är det dina egenskaper? Är det ditt yrke? Är det din familj? Är det dina vänner? Är det dina kläder? Är det dina åsikter? Är det din kunskap? Är det din utbildning? Är det dina val? Är det dina handlar? Är din etik och moral? Är det ditt beteende? Är det dina känslor? Är det ditt DNA? Dina gener? Vad är det som gör att just du är den du är? Är du den du vill vara? Vad kan du ändra, och vad kan du inte? Finns det egenskaper du inte vill ha? Har du andra egenskaper du tycker om hos dig själv? Visar du dem? Vem vill du vara? Är du den du vill vara? Hur vill du att andra ska uppfatta dig? Skulle du tycka om att träffa dig själv om du var någon annan? Vem är just du? Går du att beskriva med ett ord? Vilket? Varför just det ordet? Vad innebär just det ordet? Betyder ordet samma sak för dig som dina vänner? Om inte, fundera över varför det är så? Dina upplevelse är alltid din egen, och det är din upplevelse av något som är den sanna sanningen, men glöm inte bort att samma händelse kan upplevas på ett helt annat sätt av någon annan och därför kan din sanna sanning inte stämma överens men någon annans sanna sanning. Är det då dina sanna sanningar som gör dig till den du är? Är dina bristande färdigheter en ursäkt och en förklaring till vem du är? Om du säger så här. "Men jag kan inte släppa det, jag fungerar inte så, det är den jag är." Är det du som säger det? Vem är det som har bestämt att det är så? Vem har sagt att det inte går att förändra? Vem har tagit ifrån dig makten till att bestämma vem du är? Du kan skapa dig själv, och göra dig till den du är. Vem du är, ja. Det bestämmer du själv. Tänk dig att du har ett blankt papper, där kan du skriva ner egenskaper hos dig själv, både de du tycker om och de du inte tycker om, fundera över. Är detta saker som jag vill ska symbolisera vem jag är? Finns det egenskaper och färdigheter som du vill ha men som inte finns på ditt papper? Vad kan du göra för att få det du behöver för att bli den du vill vara? Det behöver inte betyda att du behöver tjäna eller ha gott om pengar, och även om du har, symboliserar det vem du är? Spelar din ekonomi någon roll om vem du är? Om jag vill ha egenskapen att ha lätt att sova. Då måste jag kanske börja jobba för att få den egenskapen. Då måste jag träna, jag måste engagera mig, jag måste ge mig själv de bästa förutsättningarna för att lyckas. Med tiden så kommer jag ha lärt mig knep för att kunna somna, jag vet och kan lita på att jag vet att jag kommer sova, och därför kan jag också somna, när och var som helst, när helst jag önskar. Men dessa sömnsvårigheter... berättade de något om vem jag var? Berättar det något om vem jag är idag när jag inte har sömnsvårigheter? Vad svarar du när någon frågar dig vem du är? Du kanske svarar med ditt namn. Vad betyder ditt namn? Vad betyder ditt namn för dig? Om bara du hette så, hur skulle du vilja att någon kom ihåg det namnet? "Alla som heter ÖH är jättesnälla." Du representerar dig själv hela tiden, om du vore ett varumärke. Hur skulle du vilja bli ihåg kommen? Du är faktiskt ett varumärke för dig själv. Du vill ju ha en anställning, ett jobb, ett yrke. Du vill kanske också hitta kärleken i ditt liv. Men du kanske riskerar att missa den bara för att du inte vågade vara dig själv? Är det en självklarhet att man är samma person hela livet ut? Kan man förändras under livets gång? Och kan man det, vad är det som gör att man förändras? Vem är du? Ja, det kan ingen utom du veta. För vem du är i mina ögon kan vara en helt annan du är vem du är för dig. Glöm inte att du och jag kan ha olika sanna sanningar, men det finns det någon sanning? Finns det ett rätt och fel? Finns det något som är mer än den sanna sanningen? Så vem du är, vet bara du. Du är unik. Var rädd om dig. Ta hand om dig. Det finns ingen som du. Men vet du vem du är?
0 Kommentarer
Det är intressant att hästar har förmågan att lämna spår hos en, eller kanske rent utav en tanke som man tar med sig hem sedan...
Ja, denna gång handlade det om förtroende. Ömsesidig förtroende. Jag står och masserar Flisan och jag upptäcker att hon är ganska rädd om huvudet, men jag tar det lugnt, och lixom vilar min hand på det avstånd som hon är bekväm, och sedan gradvis så får jag röra henne i ansiktet och på öronen och överallt. Fortfarande lite rädd om huvudet men hon tillåter mig att göra det. Vilket ändå är ett framsteg, i alla fall. Jag tänker här att jag måste ju ha henne förtroende för att få göra det över huvudtaget. Jag kan inte bara gå in och förvänta mig att hon ska acceptera att jag rör henne över allt när vi inte ens känner varandra särskilt bra. Därför tänker jag på hur viktigt det är att låta hästen få ta sin tid, och hur viktigt det är för oss människor att inte tränga oss på. Det tror jag är jätteviktigt. Hur gör du när du träffar nya hästar? Tar du föregivet att du får röra hästen? Tänk dig en häst som står i stallgången, hur många rör hästen när de passerar hästen? Jo, nästan alla. Men är det verkligen rätt? Har hästen gett dig sin tillåtelse att röra den, tänk om det var du som stod där och alla rörde dig oavsett om du känner dem väl eller inte, skulle du vara bekväm med det? För att få ett förtroende tror jag att man måste respektera varandra. Vad krävs för att du ska få ett förtroende av någon? Vad händer om den bryter det förtroendet? Hur kan du sätta detta i relation till hästen? Fundera... Att känna sig förenad med en häst är en magisk känsla, särskilt när det sker när man som minst anar det. Jag känner hur jag får kontakt mer och mer med en kropp som inte är min egen... Jag tänker, hon gör. Vi är förenade i ett. för en tid. Jag hoppar upp och hon är på samma väg som igår, pass fyra, och jag glider in på serpentinbågarna och bestämmer mig för att göra halt på medellinjen, så det gör vi. Idag klarar vi av att stanna till på mitt förslag. Alva kommer till ridplanen och tittar en stund så säger hon.
"tänk att du ska ha jättelånga ben, du måste slappna av ännu mer. Även om det känns som att hon ska gå upp i trav så måste du försöka slappna av ännu mer, Desto mer hon drar iväg desto mjukare måste du bli. " Jag känner mig först som en säckpotatis, men jag känner att det gör en skillnad. Efter en stund säger Alva igen. "Här måste du arbeta på ett annat sätt än vad du gör med Brunis, han är nöjd när han har lärt sig förstå en övning och då kommer motivationen, men här måste du distrahera henne, du måste få henne att tänka på annat än att hon ska springa framåt. Så be henne om små saker hela tiden, ex. att nu ska hon gå med ett ben utanför spåret. Bara för att hon ska få något att tänka på." Så då tänker jag att jag flyttar fokus till att hon ska gå med böjning. Så försöka få henne att mjukna och böja sig runt inner skänkel. Det blev ytterligare lite lättare att få henne att hålla skritten och det blev bara på sista svängen då jag inte stannade på medellinjen när vi var tillbaka på fyrkantspåret. Så då skrittade vi ju som en "oval" utan paus. Då kunde hon gå upp mot trav när vi närmade oss rak riktningen och mot halten, men det gick bra att ta ned henne i halten. Rent fysiskt märkte jag att hon var lite stel till sidorna i båda sidorna men jag tyckte hon mjuknade i sidorna, hon blev lättare att formge åt båda håll efter något varv på serpentiv bågarna. "Jag vet inte hur du gör, men jag brukar ta ett djupt andetag när jag ska stanna, så då kan jag till slut få henne att stanna bara med andningen. Ta verkligen ett djupt andetag, och med Bella kan jag få henne att ta ett djupt andetag med mig, och då visar man verkligen att det är en andningspaus så man kan återgå till lugnet sedan." - säger Alva. Jag börjar försöka ta ett djupt andetag inför halt, och försökt behövde jag kämpa för att bryta mina egna vanemönster och få in att jag ska komma ihåg att andas djupt inför halt. Men tillslut började det gå in, och jag kände det som att hon blev lugnare och lugnare också. Vi stannade och pratade en liten stund så bestämmer vi oss för att byta övning, och rider krumelurerna. Vi skrittar omkring och Alva påminner att när man är på väg till nedre långsidan så kan man tänka på att korta lite eftersom att hästen lätt förskjuter balansen framåt och eftersom att Flisan har så svårt med balansen som det är, så kan det vara bra att tänka på. Det är då jag märker det. Att när jag känner att nu kortar vi steget en aning, så kortar hon, hon följer mig, och jag följer henne. Vi vänder stora bågar, vi vänder små bågar, och följer, hon följer med korta steg, med långa steg. Jag kunde rida på längre och längre tyglar och slutligen korta en aning även på långa tyglar. Det är då jag stannar och hoppar av. För jag vågar inte rida mer. Detta var jag inte beredd på att vi skulle klara av ännu, och det är ju hur fantastiskt som helst! Så stort tack Alva! <3 Tack för att du lärde mig mer ord och bokstäver så jag kan utveckla mitt språk! <3 Idag red jag mitt fjärde pass på Lillan och det kändes ändå riktigt bra. Det kändes som att vi fortsatte där vi slutade förra ridpasset, och det känns ju superbra. Hon hade mycket lättare att hitta tillbaka och började bjuda på mer och mer halter där hon kunde stanna och andas, vilket jag bara ser är positivt!
Det är en tydlig skillnad på när jag ger hjälpgivning och när hon gör det. Om hon får ta beslutet att vila då kan hon göra det men om jag bestämmer att nu ska vi stanna så är det mycket svårare. Jag tror att man måste låta henne få ta sin tid. Det ända jag kan göra är att försöka vara aktsam på när hon är på väg upp i trav och be henne att komma ner i trav. Något jag tror kan bli knasigt för mig och Lillan är att när hon gör sig redo för trav, så gör min kropp sig redo för trav, då ber jag henne indirekt om trav och när jag känner att hon är påväg att börja trava, börjar jag förbereda mig för att sakta ned. Hur man ska reda ut detta vet jag inte men vi lär säkert hitta en lösning med lite tid. Något som jag insåg nu efter ridpasset var att man borde bli mer och mer aktsam om att avsluta passet när det går bra. Att när hon börjar komma ned och vara lugn då avslutar man, för att belöna gott beteende. "Du måste kontrollera hästen annars tar den över." Jag vill säga att det fungerar inte så.
Vad är en häst? En häst är natur, och vad är natur? Man talar om kontroll, och makt över hästen. Ja, någon behöver fatta beslut. Om du inte fattar beslut måste hästen göra det. Men det behöver inte betyda att du måste ha kontroll över hästens kropp. Det kan räcka gott och väl att ha koll på hur du vill ha det. Med en unghäst så dyker det upp situationer som gör att jag känner att det här måste jag fundera över.. Hur vill jag ha det? En sån sak var att hon är väldigt nyfiken och vill utforska och det vill jag uppmuntra till. Så fram till nu har jag låtit henne kolla saker och jag har mest följt med. Men så börjar jag fundera, hur vill jag ha det? Om jag nu tar ett beslut, kommer det då att påverka relationen mellan mig och Corallen och i så fall hur? Kan jag sätta beslut som inte är rimliga att genomföra? Men så börjar jag tänka, jag uppskattar ju faktiskt hästar som följer en på ett lätt sätt och kan hålla sitt avstånd i de flesta situationer. Och om jag låter henne göra precis som hon vill, hur ska hon då veta sin roll i sammanhanget med människan? Därför tog jag beslutet att jag vill att hon ska följa med mig i regel, och ha det som en riktlinje. Vi har haft ett problem med att hon inte håller avstånd, Ja men även här måste jag ta ett beslut. Hur nära får hon komma, hur visar jag när hon kommit för nära, hon är ju väldigt orädd av sig? Ja, jag måste veta vad jag tycker och ta ett beslut för att kunna hålla det jag bestämt också. För så länge jag velar är det svårt att hålla en riktlinje. Jag tror inte på att man ska kontrollera hästen. Jag tror att det kan vara bra att ha riktlinjer att följa och framför allt vara klar med hur man vill ha det. För alla kan det vara bra att veta vad som gäller i sammanhanget mellan häst och ryttare. Varje häst har sitt eget pussel, ett pussel som ska läggas och kartläggas, det som är spännande är att man aldrig vet hur många pusselbitar det finns eller hur pusslet kommer se ut när det är klart. Vissa pusselbitar är stora och vissa är små, men alla är lika viktiga, är en borta saknas helheten. Idag red jag mitt andra ridpass med en ny häst som jag kommer kalla för "Flisan". Liten är en häst som jag tidigare tolkat som stressad men idag förstod jag att det inte var stress det handlade om, utan jag tolkar det nu mer som att hon inte har hittat sin balans och hennes lösning är att försöka springa ikapp balansen och detta är ju tyvärr ingen lösning. Det blir bara värre. Men hur gör man då? För låter man henne vara så faller hon ju över i trav för att komma ikapp balansen och sen tappar hon ju balansen även där och så går det fortare och fortare. Jo, jag kom på, att vi kan träna på att gå korta steg, små korta steg på volt och sedan öka volten efter som att hon klarar av det. Då får hon på köpet en hel del gymnatisering och att det är stärkande, samt att det förbereder för öppnan. Vad hände då, jo. Det är jobbigt att gå med korta korta steg på en väldigt liten volt. Så hon insåg att det var lättare att stanna och hon har inte "klarat" av att stanna tidigare så jag gav henne beröm för det. Och då kändes det som att en polett föll ner för henne. Att jag behöver inte springa, att ta det lugnt är också en lösning som dessutom belönas! Därefter upplevde jag att hon lugnade sig en aning, och jag provade med trav och faktiskt lite galopp också, men det är just den saken när jag kände att "nu hände det något" När hon stannade första gången. Där och då, förändrades något. Jag provade ju trava senare, hon har inte kunnat gå att trava, inte särskilt länge förens man har känt att hon tappar kroppen så har man bett henne gå ner till skritt igen, och sen så har hon ju bara velat trava så det har bemöts med att man har velat få henne att hitta skritten före man börjar arbete i trav. Men när hon hittade den nya pusselbiten, eller att vi hittade den snarare. Så hände det saker i traven också. Visst, jag förändrade sättet att komma upp i trav på men, när jag kände att vi hade hittat en kommunikation för att korta steget och komma ner i tempo, så kunde vi ta med den nyfunna kunskapen med oss upp i traven. (Jag skrev lite tidigare idag om detta, men jag hann inte publicera det innan jag red så jag låter det vara kvar här under, så får den som vill och orkar läsa det med.) Men vad lärde jag mig då av detta? Jag lärde mig att var häst har sitt språk, när man lär känna en ny häst så måste man lära sig ett nytt språk. Idag har vi tränat på att hitta nya ord i hennes språk, som vi tillsammans kan använda oss av för att vi ska förstå varandra. Vi hittade ett nytt ord och det har hjälp oss att hitta balans och bromsa upp en aning. Jag har ganska nyligen träffat en ny häst som jag kommer hjälpa till och träna, vi är i en testperiod just nu men jag känner mig övertygad om att det kommer bli bra och att vi alla kommer komma överens.
Men nu till sak. Hur bemöter man en häst som svarar med stress? Hon är lätt stressad men betydligt mer "på jorden" från marken, men går även där lätt upp stress och från ryggen så går hon upp i stress bara av att en ryttare befinner sig på ryggen, och som det lät är det pågrund av bristande utbildning. Jag har ofta upplevt att en häst som är stressad inte är lika kontaktbar, en situation med en stressad häst kan bli farlig, för hästen blir förutsägbar eftersom att hästen slutar kommunicera och reagerar helt på impuls. Så, hur kan jag då hjälpa den häst som blir stressad? Det första jag gjorde var att göra halt och träna på att stå stilla. Ja, på marken funkade det ganska bra. Men på ryggen blev hästen bara stressad av att jag bad henne att stanna. Något som jag börjar fundera över då, är om det är klokare att bara låta henne skritta på framåt och liksom få henne att inse att jag inte kräver något av henne, även om jag sitter till häst. Så att bara för att jag sitter till häst behöver det inte innebära att jag kräver något av henne. Visa att ridning kan vara ett sätt att umgås på. Jag har tidigare tänkt väldigt mycket på om individanpassning, Jag tänker att hon kanske inte klarar av att stanna och stå stilla. Det kanske är en uppgift som inte hon är kapabel till att utföra. Jag har funderat över vad man gör med handen när man rider..
idag red jag Cosmo på banan och jag valde att verkligen fokusera på att KÄNNA, jag tog av mig ridvantarna, för jag ville kunna känna tyglarnas yta mot mina fingertoppar. Jag tänkte på det här om att vara aktivt stilla på hästen rygg, och försökte granska mig själv. Jag gjorde några halter. vår ridbana såg till synes ganska hal ut. Efter ett tag så fick jag en känsla av att kunna "se" nervsystemet, i mitten av hästens kropp var det ett rött klot, hästens hjärta, och själ. Hästens Energi. Jag såg mig själv i ett blått nervsystems nät och såg det röda klotet i mitten av min kropp, vid hjärtat, en energi punkt. men även själen. Jag såg hur hästens nervsystem sammansmälte med mitt. Jag kunde inte längre se eller känna skillnaden mellan min och hästens kropp. Jag kunde kände känna hästens hovar lika väl som mina egna fötter. Jag kunde känna varenda millimeter av förändring som skedde i våra kroppar. --- Kontakt med hästens mun.. Ja, det känner jag är viktigt. Jag provade att lägga ner tygeln på hästens mankam och skritta runt, red precis som vanligt fast ingen tygel. Vi tappade ord, ord i vår kommunikation. Vi kunde inte förstå varandra. Jag provade ta i spännet med vänster hand, vi hittade kommunikationen, jag styrde inte, jag bara höll i tygeln. Genom mina fingertoppar, genom tygeln, in i bettet, in i hästens mun, det fanns en tråd av information. Information som ledes tillbaka till mig, bara av att ha tygeln i min hand. Jag har i många år drömt om att kunna rida utan sadel och träns, men idag känner jag att jag vill nog behålla det där tränset. Vad krävs för att kunna rida utan? Är kommunikation möjligt? Cosmo, upplever jag går undan för bettet eller går framför hand, väldigt sällan i hand, I hand menar jag inte att han tar stöd utan att han bara finns i handen. Men idag hände det och jag förstår nu varför man pratar om att hästen ska finnas i handen, min hand kändes som ett hjärta, det pumpar, det pumpar signaler, tar emot, pumpar tillbaka, det sprudlade om energi från min hand till hästens mun, i handen sker ett stort kommunkationsutbyte. Så vad gör handen? Den kommunicerar. Den leder "ström", handen blir som en strömbrytare, utan den kan ingen ström ledas och utan handen blir det ingen kommunikation. Varför ska handen vara stilla? Ja, hur skulle elen fungera om strömbrytaren/strömledaren var glapp? Stor risk att elen skulle flacka och ingen säker koppling skulle ske, för att möjliggöra kommunikation är det bra om strömmen inte glappar, alltså kommunikationen. |
SkribentJulia heter jag, jag brinner för att lära mig att samarbeta och kommunicera med hästar. Arkiv
Juni 2017
KategorierMina hästarBrunis
20 årig kallblodstravar valack, envis men klok som få. Jag och Brunis började lära känna varandra ordentligt sommaren 2016. Han var en väldigt "tung" häst och idag känns han väldigt lätt och smidig. Det är Brunis som jag bollar tankar och ideér med, det är han som lär mig. Jag måste bara lyssna. |