Här sitter då blyga lilla jag, trots att jag är blyg så tror jag på mig själv, jag är ofta positiv och är nästan aldrig sur eller arg. Jag har alltid haft något för vackra varelsen hästen. Med dess långa manar, mjuka päls och söta mular. Jag tycker om att titta på Lena Furberg sagolika målningar och bara drömma mig bort. Jag har alltid velat vara i stallet och efter års tjatande fick jag äntligen börja på ridskola. Jag kunde hela teminens schema när det var hoppning, markarbete eller hoppning.
Jag hittade snabbt mina favoriter lilla russet Skalman och D-ponnyn Leppe. Leppe var något annat, det här var en liten ridskola jag började på och Leppe var inte så väl utbildad men hade en grund utbildning, men jag kan vara helt ute och cykla. Jag tyckte det var mer häst och bus i honom jämfört med de andra. Han kunde hoppa och studsa för koner, han kunde inte trava långsamt utan stora steg var det. Jag ler nu när jag tänker på honom, sen lades ridskolan ner och jag började på den stora ridskolan.
Plötsligt började jag tappa lusten att rida, det här var inte riktiga hästar, det kändes inte rätt. Korta tyglarna! Skänkla på! Gör tvärtemot vad hästen vill! Allt detta började kännas fel. Jag vill inte skänkla hela tiden, jag vill inte slita hästen i munnen och som bieffekt så kunde jag inte hålla ett stadigt tag om tygeln.
Sen av en slump hittade jag en medryttarhäst och intresset kom tillbaka. Jag kunde nu rida precis som jag ville! Sommaren 2012 hade jag min bästa sommar, jag vaknade 6, trampade i väg till stallet red och sedan var jag ute och träffade kompisar hela sommaren. Sen mot hösten träffade jag hästen med stort H. Hans namn var Spirit.
Att han skulle förändra mitt liv så som han gjorde visste jag inte när jag började vara där. Jag kallade honom vildhästen, han var en före detta travare han kunde dem enkla kommandona så som gå fram, svänga och stanna men mitt hjärta smälte. Jag kände fort att jag ville tillbringa mer tid hos Vildhästen än den lilla uppfostrade damen så jag slutade hos min första medryttarhäst. Julen 2012 var jag med om en ordentlig ridolycka med Vildhästen men när jag kunde återvända till stallet fanns ingen vildhäst mer, Spirit hade förändrats och efter det har jag aldrig ramlat av den hästen.
Innan olyckan så var han rädd för det mesta, löv, stenar, cyklar, barn och massor mer men när jag kom tillbaka efter sjukhuset så var alla faror som bortblåsta, han hade fått ner fötterna på jorden och jag insåg att jag var dödlig. Senare under våren kom jag i kontakt med kraftskapande ridkonst av rekommendation av mina kära grannar och hästägarna till Spirit. Sen började ett helt nytt kapitel i mitt liv jag började hård träna spirit, jag ville också bli så bra som de på kursen! Jag fick hjälp av min granne T; och med hennes hjälp kom vi en låg väg. Vi började snart nosa på skolgaloppen och det var som magi! Men lyckan skulle inte vara länge och mot slutet av sommaren var han med om en olycka och efter det gick ingenting. Det var under vintern 2013-2014 jag startade den här bloggen, när våran kris var som värst. Jag hade varit och praktiserat hos Ewa Schaeder under hösten och bad sedan henne om hjälp och idag är jag så glad över att ha en så fin och bra mentor som henne.
Det här var hästen som skulle få mig på rätt väg, han hjälpte mig att hitta mig och det är jag honom evigt tacksam för. I år ska han och jag delta i en årskurs för Ewa och jag är extremt nyfiken på vad vi har framför oss.
Hoppans ni vill följa med på min resa!
Jag hittade snabbt mina favoriter lilla russet Skalman och D-ponnyn Leppe. Leppe var något annat, det här var en liten ridskola jag började på och Leppe var inte så väl utbildad men hade en grund utbildning, men jag kan vara helt ute och cykla. Jag tyckte det var mer häst och bus i honom jämfört med de andra. Han kunde hoppa och studsa för koner, han kunde inte trava långsamt utan stora steg var det. Jag ler nu när jag tänker på honom, sen lades ridskolan ner och jag började på den stora ridskolan.
Plötsligt började jag tappa lusten att rida, det här var inte riktiga hästar, det kändes inte rätt. Korta tyglarna! Skänkla på! Gör tvärtemot vad hästen vill! Allt detta började kännas fel. Jag vill inte skänkla hela tiden, jag vill inte slita hästen i munnen och som bieffekt så kunde jag inte hålla ett stadigt tag om tygeln.
Sen av en slump hittade jag en medryttarhäst och intresset kom tillbaka. Jag kunde nu rida precis som jag ville! Sommaren 2012 hade jag min bästa sommar, jag vaknade 6, trampade i väg till stallet red och sedan var jag ute och träffade kompisar hela sommaren. Sen mot hösten träffade jag hästen med stort H. Hans namn var Spirit.
Att han skulle förändra mitt liv så som han gjorde visste jag inte när jag började vara där. Jag kallade honom vildhästen, han var en före detta travare han kunde dem enkla kommandona så som gå fram, svänga och stanna men mitt hjärta smälte. Jag kände fort att jag ville tillbringa mer tid hos Vildhästen än den lilla uppfostrade damen så jag slutade hos min första medryttarhäst. Julen 2012 var jag med om en ordentlig ridolycka med Vildhästen men när jag kunde återvända till stallet fanns ingen vildhäst mer, Spirit hade förändrats och efter det har jag aldrig ramlat av den hästen.
Innan olyckan så var han rädd för det mesta, löv, stenar, cyklar, barn och massor mer men när jag kom tillbaka efter sjukhuset så var alla faror som bortblåsta, han hade fått ner fötterna på jorden och jag insåg att jag var dödlig. Senare under våren kom jag i kontakt med kraftskapande ridkonst av rekommendation av mina kära grannar och hästägarna till Spirit. Sen började ett helt nytt kapitel i mitt liv jag började hård träna spirit, jag ville också bli så bra som de på kursen! Jag fick hjälp av min granne T; och med hennes hjälp kom vi en låg väg. Vi började snart nosa på skolgaloppen och det var som magi! Men lyckan skulle inte vara länge och mot slutet av sommaren var han med om en olycka och efter det gick ingenting. Det var under vintern 2013-2014 jag startade den här bloggen, när våran kris var som värst. Jag hade varit och praktiserat hos Ewa Schaeder under hösten och bad sedan henne om hjälp och idag är jag så glad över att ha en så fin och bra mentor som henne.
Det här var hästen som skulle få mig på rätt väg, han hjälpte mig att hitta mig och det är jag honom evigt tacksam för. I år ska han och jag delta i en årskurs för Ewa och jag är extremt nyfiken på vad vi har framför oss.
Hoppans ni vill följa med på min resa!