Att känna sig förenad med en häst är en magisk känsla, särskilt när det sker när man som minst anar det. Jag känner hur jag får kontakt mer och mer med en kropp som inte är min egen... Jag tänker, hon gör. Vi är förenade i ett. för en tid. Jag hoppar upp och hon är på samma väg som igår, pass fyra, och jag glider in på serpentinbågarna och bestämmer mig för att göra halt på medellinjen, så det gör vi. Idag klarar vi av att stanna till på mitt förslag. Alva kommer till ridplanen och tittar en stund så säger hon.
"tänk att du ska ha jättelånga ben, du måste slappna av ännu mer. Även om det känns som att hon ska gå upp i trav så måste du försöka slappna av ännu mer, Desto mer hon drar iväg desto mjukare måste du bli. " Jag känner mig först som en säckpotatis, men jag känner att det gör en skillnad. Efter en stund säger Alva igen. "Här måste du arbeta på ett annat sätt än vad du gör med Brunis, han är nöjd när han har lärt sig förstå en övning och då kommer motivationen, men här måste du distrahera henne, du måste få henne att tänka på annat än att hon ska springa framåt. Så be henne om små saker hela tiden, ex. att nu ska hon gå med ett ben utanför spåret. Bara för att hon ska få något att tänka på." Så då tänker jag att jag flyttar fokus till att hon ska gå med böjning. Så försöka få henne att mjukna och böja sig runt inner skänkel. Det blev ytterligare lite lättare att få henne att hålla skritten och det blev bara på sista svängen då jag inte stannade på medellinjen när vi var tillbaka på fyrkantspåret. Så då skrittade vi ju som en "oval" utan paus. Då kunde hon gå upp mot trav när vi närmade oss rak riktningen och mot halten, men det gick bra att ta ned henne i halten. Rent fysiskt märkte jag att hon var lite stel till sidorna i båda sidorna men jag tyckte hon mjuknade i sidorna, hon blev lättare att formge åt båda håll efter något varv på serpentiv bågarna. "Jag vet inte hur du gör, men jag brukar ta ett djupt andetag när jag ska stanna, så då kan jag till slut få henne att stanna bara med andningen. Ta verkligen ett djupt andetag, och med Bella kan jag få henne att ta ett djupt andetag med mig, och då visar man verkligen att det är en andningspaus så man kan återgå till lugnet sedan." - säger Alva. Jag börjar försöka ta ett djupt andetag inför halt, och försökt behövde jag kämpa för att bryta mina egna vanemönster och få in att jag ska komma ihåg att andas djupt inför halt. Men tillslut började det gå in, och jag kände det som att hon blev lugnare och lugnare också. Vi stannade och pratade en liten stund så bestämmer vi oss för att byta övning, och rider krumelurerna. Vi skrittar omkring och Alva påminner att när man är på väg till nedre långsidan så kan man tänka på att korta lite eftersom att hästen lätt förskjuter balansen framåt och eftersom att Flisan har så svårt med balansen som det är, så kan det vara bra att tänka på. Det är då jag märker det. Att när jag känner att nu kortar vi steget en aning, så kortar hon, hon följer mig, och jag följer henne. Vi vänder stora bågar, vi vänder små bågar, och följer, hon följer med korta steg, med långa steg. Jag kunde rida på längre och längre tyglar och slutligen korta en aning även på långa tyglar. Det är då jag stannar och hoppar av. För jag vågar inte rida mer. Detta var jag inte beredd på att vi skulle klara av ännu, och det är ju hur fantastiskt som helst! Så stort tack Alva! <3 Tack för att du lärde mig mer ord och bokstäver så jag kan utveckla mitt språk! <3
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
SkribentJulia heter jag, jag brinner för att lära mig att samarbeta och kommunicera med hästar. Arkiv
Juni 2017
KategorierMina hästarBrunis
20 årig kallblodstravar valack, envis men klok som få. Jag och Brunis började lära känna varandra ordentligt sommaren 2016. Han var en väldigt "tung" häst och idag känns han väldigt lätt och smidig. Det är Brunis som jag bollar tankar och ideér med, det är han som lär mig. Jag måste bara lyssna. |