Jag tänker på vad som är aktuellt i mitt liv just nu.
Vad har jag för inställning? Vad är mitt mål och mina drömmar? I och med mitt jobb har jag möjlighet att fortsätta och följa min dröm. Jag drömmer om ett fint hus, nytt stall, en stor fin ridbana. Kanske ett ridhus på köpet? Jag skulle inte säga nej till en swimmingpool heller, jag drömmer om att få göra mitt eget hö till hästarna. En drömgård minst sagt, få jobba med hästar på heltid. Ja, det är min dröm. Mitt jobb ger mig möjligheten att kunna åka ut till hästarna, bensinpengar, jobbet ger mig möjligheten att göra de investeringar jag anser nödvändiga. Jag har nu investerat i en sadel till mig och Brunis. När jag nu har lektioner framöver så har man möjligheten att välja mellan dressyr, hopp och akademisk sadel, eller så väljer jag beroende på vad lektionen ska handla om. Jag tillbringar timmar, jag lägger mycket tid på hästarna. Men det här är min dröm, det här är inte bara en hobby. Det är här jag vill ha min framtid, all tid kostar, all tid jag lägger nu blir en vinst. All tid jag lägger på jobbet blir i sig också en vinst, för de jag tjänar kan jag lägga på mina drömmar. Jag jobbar på en snabbmats resturang. Jag möter många människor, jag trodde jag skulle få träffa många otrevliga människor. Men faktiskt så har inte det inträffat ännu, så många som jag har stått och skrattat ihop med, så många som visar vänlighet, uppskattning. Jag ser också mycket kärlek. Jag kanske får perspektiv? Jag ser mycket medmänsklighet. Ett leende, och att verkligen försöka se varje kund, Det känns viktigt för mig, Det krävs inte mycket av mig att vara trevlig och möta varje person med ett leende, och den lilla handlingen kan göra den andres dag. Jag kan aldrig veta vad som pågår i dennes liv, men mitt leende kan göra mer för den än vad jag någonsin kan ana, Jag har en dröm, jag följer den. Och jag sitter här och inser att jag är på väg. Vad har du för dröm? De som följer mig på sociala medier har kanske sett ett videoklipp om positivt tänkande, och mycket upplever jag stämmer. Om du inte har sett den så se den, Julia Nilsson heter jag, jag finns på facebook, se det här klippet. Man måste våga ha mål, våga ha ett mål. Sen om det är långa eller korta mål. Jag tänker ofta igenom, är det något som JAG behöver jobba på? Vad har jag för svaga punkter? Jag har min dröm, jag jobbar mot den, jag har något som driver mig. Varje dag går jag närmare mitt mål, jag har många dar. Som jag tänkte med Cherokee i början. Varje pass kändes gårdagens pass men varje pass hände det NÅGOT. Så jag tänkte att om jag ger oss en 1 krona varje pass då kommer vi ju få många kronor i slutändan, och idag känner jag att vi börjar ha många 1 kronor. Vi kanske inte har några höga summor, men vi har något. Men 1 krona är 1 krona mer än förut, det är ett steg åt rätt håll, så är det i livet också. Vad är dina drömmar? Vad är dina mål? Och vad gör du för att nå dem? Det är aldrig försent, men det kanske inte blir så enkelt. Det tar tid, det är den långa vägen som är den snabbaste. Det har väl nästan alla hört om, ställer du in på GPSen så kan du få många vägar, men den snabbaste vägen kanske inte alltid är den bästa? Hur många har inte kommit in på små kroka i vägar, så i slutändan hade det gått fortare att ta den vägen som var längre för den vägen var i bättre skick? Våga ta den längre vägen, våga låta saker ta sin tid, men fortsätt drömma. Våga drömma <3
0 Kommentarer
Fin ridning handlar inte för mig om den ridning som är snygg enligt skolboken, fin ridning handlar om hästen, motivation, gemenskap och ödmjukhet. Fin ridning handlar om att ryttaren anpassar sig efter vad hästen behöver, det handlar även om att hästen lär sig att be ryttaren om den hjälp som hästen behöver från ryttaren. Hästar kommunicerar via energier och känslor. Vad tror du det sänder för budskap till dem andra hästarna om du inte håller fin ridning? Fin ridning handlar inte på något sätt om prestation, vad man klarar av eller inte. Det handlar inte om hästen arbetar i form eller så på något vis. Fin ridning handlar om en ridning som hästen MÅR BRA AV. En ridning som hästen känner sig tillfreds med. Fin ridning handlar om att man ska känna att hästen känner sig nöjd. Ridning ska vara roligt för hästen, när du får hästen med dig det är då magin börjar. Innan dess kan du lika gärna rida på en robot för det är lika rogivande. När jag rider och tränar mina hästar är jag noga med att dem ska tycka att det känns roligt, att de trivs, känner sig nöjda, att de klarar av vad jag ber dem om och att de ska kunna njuta av arbetet. Det är viktigt för mig. Så att se att de andra hästarna ligger och sover när jag har ridit ger mig ett bra kvitto, för då vet jag att min häst inte har skickat ut stress eller varningssignaler till dem övriga i flocken. Men att se att hästarna ligger och sover när en häst ska på banan känns också relevant. Då vet jag att hästarna kan känna sig trygga i att en häst ska arbetas på banan och att det inte innebär stress eller obehag. Detta är viktigt. Hur jag rider och hur det går för mig och min häst på banan kommer påverka dem andra hästarna i hagen, det är ofrånkomligt. Så tänk efter, hur vill du att din ridning ska framställas? Med vilka ögon ser hästarna på arbetet ni gör tillsammans? För visst är samvaron med hästen härlig <3 Att låta saker få ta sin tid, ja, det kan ta tid. Cherokee är mitt nyaste tillskott, även kallat "lillvännen", Nu är det bestämt att lillvännen ska få stanna hos mig åtminstone ett år framöver och det ser jag verkligen fram emot. Men ja, lillvännen behöver få en grundutbildning, och det första som gäller är ju att hon ska få hitta sin takt. Börjar du rida henne utanför spåret så upplevs hon vinglig, hon är med andra ord inte stabiliserad men relativt styrbar. Så hur behöver jag göra här? Jag har hittat ett upplägg som fungerar bra för henne och jag återgår till detta varje pass, det är inte lämpligt att göra några större förändringar i hennes träning just nu, hon behöver tid att få hitta sin kropp ifred. Jag börjar med att leda henne för hand två varv i varje varv. Jag är noga med att hon skrittar på framåt och inte släpar fötterna efter sig. Därefter sitter jag upp och skrittar henne på långa tyglar två varv i varje varv. Sen lägger jag in en styrövning. Alva fick rida Lillvännen igår och då fick dem göra baklänges volt-tillbaka på lång sidorna, till och börja med i skritt för att "mata in" vägen. Därefter fick dem prova trava, vi började med att hon skulle trava på diagonalerna, sen provade vi ändra så hon fick trava på bågarna. Jag och Alva kom överens om att ja, till viss mån kanske det kan fungera, men det är inte riktigt optimalt för henne just nu. Att lägga in en styrövning tror jag kan vara bra, det är något man gör en kort stund av passet, för att prova sig fram. Jag tänker att på sikt kan det visa sig ha gett resultat. Alva tror jag fick rida styrövningen totalt fyra varv innan vi avbröt. Därefter jobbas hon i trav längsfyrkant spåret. Jag försöker tänka på att ge henne lite mer tygel, jag vill inte gå in och vara en hjälpande hand i varje steg, Jag vill att hon ska börja hitta sin takt "på egen hand", min främsta uppgift blir till att försöka störa henne så lite som möjligt. Jag märker att hon behöver lite mera hjälp på kortsidorna och där försöker jag stödja henne på det sätt hon ber mig om. Därefter blir det galopp, i båda varv och en avslutade trav, sen skritt på lång tygel. Det som är så intressant här är att det känns och märks så stor skillnad på före och efter galopp. Hon får en mer genomgående trav som kommer mer från bakbenen och framåt, som gör att hon börjar söka sig mer till handen, Hon börjar därför även kunna sänka sitt huvud och hitta en länge steg med mer påskjut. Hon behöver verkligen använda alla gångarter och man känner verkligen att det "släpper" för henne efter båda galopperna. Man känner att om hon haft några spänningar släpper dem och hon blir mer "rörlig" mer fri i sina rörelser, det blir väldigt mycket frust efteråt, och hon hittar lättare och lättare en "önskvärd" form, Då menar jag att hon börjar söka sig till handen. Så här ser våra ridpass ut, Det som varierar är vilken styrövning jag väljer att använda. Uttråkande och enformigt kan det tyckas och ja, det kan lätt bli lite enformigt då vi mesta dels jobbar efter fyrkantspåret. Men hon kräver verkligen sin ryttare. I och med att hon inte är taktfast i traven krävs det av dig som ryttare att du är följsam i vartenda steg. Du kan inte slappna av och hålla samma takt hela tiden för då kommer ni hamna i otakt, du måste följa hennes vart enda steg. Så när du själv rider så har du inte möjlighet att fokusera på att det blir enformigt, bara när man byter varv, snett över diagonalen i trav känner man hur ostadig hon blir, så man känner att både för ryttare och häst är det mest lämpliga att hålla sig kvar på spåret tills hon har hittat sin takt. Tills hon har hittat den behöver hon få lämnas i fred. Att gå tillsammans är också att lära känna varandra. I början av passet så går hon emot handen och spänner sin kropp. Detta är efter första galoppen, nu rör hon sig friare och börjar möta ryttarens hand. Här ser man att hon är riden bakifrån och fram. Den uppmärksamme ser att Alva har längre tyglar på denna bild än den tidigare. Men här har hon mer kontakt med hästens mun. Jag vill även passa på att prata om tryck och lättnad. Det är något som jag hört om men det är inte riktigt förens nu jag verkligen har förstått det. I galoppen så känns hon mycket mer takt fast men hon har inte riktigt orken, där har vi jobbat så att hon får tryck på kortsidan, korta galoppen men hålla den, man känner att det är tungt men hon klarar det och då låter vi henne sträcka ut på lång sidorna. Tryck... och.... ... lättnad. Kom ihåg att känna dig NÖJD tillsammans med hästen. Jag tycker det är så härligt och se hur hennes trav förändras under passets gång, Alla gångarter behövs!
Det är skillnad på att veta och att kunna. Jag har nyligen varit uppe hos Ewa på årets Kraftdagar.
Men vad som faktiskt skedde där är inte vad jag tänker prata om idag. Jag pratar med Alva och så frågar hon hur det gått, och jag svarar lite kortfattat och då börjar hon fråga om vi har jobbat mycket praktiskt eller mer... vad ska man säga... mentalt? Och jag frågar vad hon menar... Så här svarar hon. "när du har varit hos ewa och fått med dig nya praktiska övningar och i allmänhet tränat mer praktiskt brukar du inte kunna hålla tyst och fangirlat super mycket efter ditt besök! men när du har fått en mer "mental upplevelse" så brukar du vara väldigt tyst och tänka mycket själv och vara i stallet för att framförallt smälta upplevelsen - innan du delar med dig om vad du lärt dig." Efter att ha funderat en aning om vad hon säger, så inser jag att det stämmer väldigt bra. Men vad gäller då den här gången. Jag åker ut till stallet och jag tränar mina hästar. Tror ni jag kan komma med något svar ännu? Nej. Jag har insett att den kunskapen jag lärt mig sitter i min kropp, i mitt nervsystem, det är tyst kunskap, en kunskap som måste upplevas men inte något jag kan förklara. Det är en slags ädel kunskap, genom att försöka förklara skulle kunskapen förlora sitt värde för den som lyssnar skulle tro att den förstår men i själva verket inte gör det, för man kan inte sätta det i förhållande till situationen. Jag har insett att det ända sättet för att jag ska kunna ge Alva en bild av det jag lärt mig är genom att hon rider mina hästar, hur ska jag annars kunna tala om att känna, känsla? Det är först när hästen är taktfast som du kan börja inverka på den. Att hästen är taktfast är verkligen viktigt innan dess måste du låta hästen gå i fred. Jag bollade lite tankar med en tjej här om dagen, hon menar på att du måste ge hästen stöd och säga hur du vill ha det för annars kommer hästen aldrig hitta takten, att hästen behöver det stödet. Jag tänker snarare att hästen måste låtas arbetas i fred så hästen får hitta takten på egen hand, det är inte jag som ska hålla takten åt hästen utan det hästen som ska ha takten i sin kropp. För vad händer om en ej erfaren ryttare sätter sig på den häst som är utbildad med stöd och ryttaren inte kan ge hästen stöd för att ryttaren inte är skolad till det? Jag tänker utbilda Cherokee till att hon ska hitta takten i sin kropp, och hon ska kunna hålla takten i alla lägen, verkligen rida in takten, men det börjar bli dags för henne att hitta den på lina nu. Jag tror att genom ridningen har jag kunnat hjälpa hitta en mer taktfasthet eftersom att jag "tvingar" henne att hålla en takt för annars skulle jag inte kunna följa henne, jag har kunnat känna direkt hon faller ur, och hjälpt henne att hitta tillbaka med min egen kropps rytm. Det kan jag inte på lina, nu när jag har tänkt jobba henne på lina så måste jag försöka låta henne arbeta i fred, Hon måste ges utrymme att få utforska. Jag var och hade "lektion" här i veckan, det är första gången hon och jag arbetar med hästen tillsammans, Hon bad mig att sitta upp och känna, hon själv har haft häst uppehåll i några år så hon ville veta om jag hade samma bild som henne, Jag sätter mig upp och jag känner rätt fort att han, troy, är stabil i skritten. Du känner jättetydlig skillnad på att skritta på honom jämfört med Cherokee, hon är inte lika stadig. Så jag provar trava och det är ju också klockrent, du skulle kunna sitta och trava hur länge som helst för att hästen är så taktfast i sig själv. Du behöver bara slappna av och följa honom i traven, helt underbart. Men något som är intressant här är att Cherokee klarar av böjt spår relativt bra, troy gör det inte, han klarar inte böjt spår alls. Nu ska jag förklara vad som händer. Han vill vända kort och rakt. Han klarar inte av att följa det böjda spåret och än mindre hålla en böjning. Troy är en travhäst och att han inte klarar böjt spår tycker jag väl inte är så värst konstigt? Sen har han ju stått ett par år efter travet så att han har blivit lite stel av det är ju säkert också en orsak. Men vad gör man då? Eftersom att han är taktfast så tucker jag att man kan få börja inverka lite mer på hästen. Så i det läget tänker jag att man kan prova börja rida lite böjt på rakt spår som förberedelse inför böjt spår. Att förvänta sig att han ska kunna gå på böjt spår i dagsläget är inte möjlighet eller lämpligt. Jag vill återigen nämna hur viktigt det är att inte inverka på hästen när den inte är taktfast, Du kan inte "rida" förens hästen är taktfast. Fram tills dess att hästen är taktfast så ska du endast följa hästen och låta den utforska sin kropp, när hästen är taktfast då kan du börja inverka hästen. Men innan dess ska hästen låtas arbeta ifred. Låt det få ta sin tid, det är verkligen viktigt, för slarvar man här kommer det får problem framöver. Det finns många hästar som börjar bocka och min slutsats blir nästintill jämt att det beror på bristande grundutbildning, att hitta takten är första steget, och en väldigt viktig del i hästens grundutbildning. Våga, låt det få ta sin tid. Du har allt att vinna. Är det ryttaren som till det yttre rider perfekt eller är det ryttaren som får hästen motiverad som är den duktiga ryttaren? Vad gör en duktig ryttare?
Jag får ibland hör att jag är en duktig ryttare, och om det nu är så, så undrar jag varför? Vad är det som gör att jag är en duktig ryttare? Jag hör ibland att folk vill komma och se när jag tränar mina hästar och då tänker jag alltid, men det jag gör är ju inte så märkvärdigt. Jag rider inte snyggt, fint och perfekt. Jag låter ju allt som oftast saker bli som de blir? Så de kommer ju bara få se att vi gör det hästen vill just idag? Vad ger det för intryck egentligen? Det är ju en dålig ryttare som inte kan ha kontroll på sin häst, eller? Men nu har jag bestämt mig. Jag bryr mig inte om det är snyggt, för det kommer sen, med tiden. Min grund, vad är typsikt mig när det gäller hästar, jo. Jag vill öka deras motivation, det ska vara roligt. Jag vill att hästen ska vilja att vi tar en tur på banan lika mycket som jag. När vi rider, så gör vi det tillsammans. Det är så magiskt när man känner att motivationen ökar hos hästen. Som nu med brunis, i början av ett ridpass kan han vara lite negativ, men vi fortsätter med övningen och för var varv känner jag hur hans energinivå ökar mer och mer, och det är en sån magisk känsla. Det är magiskt. Jag har som motto med honom att när det går bra ger vi oss, DIREKT. Det är inte så att vi gör det något varv till utan vi ger oss direkt han gör något bra. DIREKT. Jag måste avsluta innan han tappar motivationen, innan det blir tråkigt. Så våra ridpass är kanske 10-15 min skulle jag uppskatta, och hur kan man bygga upp en häst på 10-15mins långa ridpass, jag rider ju inte ens honom i alla gångarter. Det kanske är så att den lilla tiden vi lägger där är allt vi behöver just nu. Jag inser att det kanske är min styrka, att jag avslutar i tid, jag har mest fokus på att hästen ska bli motiverad mer än att hästen ska gå snyggt? Jag tror man kan få hästen motiverad genom att lämna hästen i fred, har gemensamt ansvar, vänta in och lyssna på varandra, genom att känna glädje tillsammans med hästen, hästen kan meddela mig om något inte känns okej med små motståndsreaktioner och jag anpassar mig så att jag ska få så få motståndsreaktioner som möjligt, genom att inte tvinga hästen, genom att låta saker bli så som de blir, att jag inte har en illusion av att det kommer bli perfekt, genom att jag försöker att aldrig korrigera hästen, det som sker sker och det kan jag inte motverka för då är det redan för sent. Det där med att hästen går snyggt det kommer med tiden, men det är inte avgörande i början av en utbildning. Frågan är vem det är som blir utbildad? Idag satt jag upp på Corallen första gången.
och ja... vad ska jag säga? det gick bra. men det är inte det jag vill prata om. Jag börjar verkligen förstå hur mycket hästar LÅTER oss göra. När jag hoppade upp så kändes hon först lite skeptisk, men efter en stund så kändes det bättre, Alva provade att leda oss en liten bit och man kände verkligen hur FÖRSIKTIG hon var, För att balansera upp sig och mig. Hon försökte inte få av mig utan hon bar mig så försiktigt som hon kunde. När det blev svårt med balansen så stannade hon. Jag tänker verkligen på hur otroligt snälla hästar är. Ja, om man ens är i närheten av vad en häst är... Jag menar, hästar... De är gudomliga. Det är så spännande att arbeta med en häst som är så oförstörd. Det har gett mig många tankar och hon är även väldigt frågvis denna dam. Den här damen frågade mig för bara en vecka sedan. "Hur vill du ha det?" Då syftade hon på om när vi promenerar tillsammans. För jag har nämligen velat en del. Å ena sidan har jag velat att hon ska utforska men å andra sidan vill jag att hon ska följa mig... Då började jag inse. Att vilket beslut jag nu tar så kommer det att påverka vår relation på ett eller annat sätt och hur viktigt det är att inte sätta krav som inte är möjliga att genomföra. Så jag kände att det här är något som krävs att tänka på. Sen började jag tänka att... Vad händer om jag inte bestämmer mig för hur jag vill ha det. Kommer hon då kunna veta vad som krävs av henne i sammanhanget med människan. Det kanske är så att det kan behöva finnas något att förhålla sig till. Så några regler kan vara bra att ha som riktlinjer, bara att jag vet hur jag vill ha det kan nog underlätta en del. Så då bestämde jag att jag vill att hon ska gå med mig. MEN, jag har inget emot att hon utforskar OM hon frågar först. Jag fortsätter att slås av hur mycket häst hon är, hon är verkligen inte mänskligfierad på något sätt. Vissa hästar kommer aldrig ur sitt skal. Det märks att hon ser saker med andra glasögon än de andra hästarna. Vi gick in på ridbanan och på vägen just innan ridbanan så stod ett släp. Istället för att göra någon stor grej av det så låtsades jag som att den inte fanns och hon går helt obrydd förbi. Förstå hur enkelt allt blir när vi inte gör saker värre än de behöver vara. Ja denna dam har gett mig många insikter och denna är nog bara början. Att ta emot Corallen kommer leda till fler saker än vad jag först kunnat ana och en till förändring står och knakar på dörren. Mitt liv kommer förändras, det är bara att hålla i hatten och följa med på denna spännande resa. När man jobbar med en helt orört barn (Min foderhäst).
Så inser man att nyfikenhet är guldvärt! Vi går på banan och jag tänker bara att vi ska gå tillsammans. Så det är en plats man kan vara på för att umgås. Men hon tycker att vi ska gå och kolla på pallen och jag säger inte nej. Slutar med att jag står på pallen och kliar henne från båda sidor. Och hon är helnöjd. Vad händer då nästa gång jag går in på banan. Jo, vi ska till pallen PÅ EN GÅNG! Denna gång har jag också för avsikt att gå en sväng innan vi går till pallen men jag kan inte helhjärtat säga nej när en häst vill gå till pallen. Denna gång slutar det med att jag hänger över hennes rygg och Alva som är med, får leda oss. Vi provade först att Alva låg på henne och jag gick men det var lite för spännande. Men när jag hoppade upp så var hon så försiktig. Eftersom att jag ligger på mage tvärs över henne så är jag ju inte särskilt stabil. Så det resulterar i att hon tar bara nått steg och sedan stannar av. Jag och Alva står och kliar henne för fullt och verkligen berömmer henne. Ja, detta trodde jag var långt bort men med en häst som är så orädd, nyfiken på allting och så lugn i sig själv så kommer man en god väg. Nu är min plan att få sitta upp helt och hållet nästa gång och att Alva får leda oss på ridbanan. Men så här är det. Jag hade egentligen tänkt börja med grundarbetet från marken.. Men så känner jag så här. Att har jag nu en häst som inbjuder till det så måste jag låta det få bli så. Jag kommer ändå försöka arbeta henne mesta dels från marken just för att jag tycker att hon är så ung än och det är verkligen inte bråttom att rida in henne ännu enligt mitt tyckte. Men nu har jag henne hos mig för att hon ska tränas och som ridas in och då måste ju fokus ligga där. Men jag vill inte bara rida in henne utan jag vill att hon ska klara av det både mentalt som fysiskt så jag kommer försöka träna upp hennes kropp från marken där den tar mindre skada. Så får ridningen komma eftersom, ridningen handlar ju mer om kommunikation och samarbete än träning i min värld. Att ha en nyfiken häst kan leda till mycket mer än vad jag tidigare hade anat. Nu tar livet och vänder blad och börjar på ett nytt kapitel. Jag känner det så tydligt i min kropp och i mitt huvud hör jag "Slappna av, följ med strömmen och ditt hjärta så hamnar du där det är tänkt. Allt är förutbestämt, så följ med strömmen så kommer allt gå bra."
Inom loppet av en vecka står jag nu i dagarna med "egen" häst. Det var en tjej som hörde av sig till mig och frågade om jag kunde träna hennes häst under det kommande året och så blev det. Nu väntar jag på att de ska hitta en transport och sedan kommer hästen till mig i vårt stall. Det är ett tre årigt Irish Cob sto som kommer få komma till mig, jag var och hälsade på henne i lördags och det känns bara rätt. Jag kände en omedelbar dragning till henne, hon är otroligt vacker men hon har ett väldigt fint hjärta. Hon är en lugn och cool dam, hon är väldigt social men hon har inte riktigt förstått hur stor hon är ännu. Hon är lite valpig fortfarande. Men väldigt kärleksfull och man känner sig verkligen sedd. Jag fyller snart arton år och många har sagt "När du fyller arton får du skaffa häst!", nu fyller jag och nu kommer en häst till mig. Känslan jag får med den här hästen är att det finns något mer med den här hästen mer än det fysiska. Det finns något den här hästen kommer tillföra mig. Hon har en uppgift i mitt liv och hon kommer ta med mig på en resa. Det är samma sak som att jag skickades för att träffa Spirit en sista gång, det var ännu något jag hade kvar att hämta från honom innan han kunde släppa mig helt. Coralin, som stoet heter har även hon en mening. Det är något jag behöver lära mig utav henne. Jag kan tänka mig så här på förhand att det handlar en del om att våga slappna av och våga släppa kontrollen, följa med och njuta. Att släppa på de sista prestationskraven, våga mer men inte kräva mer, varken av mig eller någon annan. Hon kommer säkert såra mig, hon kommer trösta mig, men hon gör det för att jag måste bli starkare. Jag behöver henne för att utvecklas inte bara i mina praktiska erfarenheter utan i mina mediala förmågor. Jag behöver vägledning, och hon och brunis kommer ge mig det. Senaste tiden har jag börjat öppna upp mer och mer för det mediala och det är dem som övertalat mig att våga ta emot Coralin, de säger att allt kommer att lösa sig. Nu vet jag redan att jag kommer ha Coralin på foder, och då kan man ju tänka. hoppas att jag får ha kvar henne. Jag menar hon är tre år. under det här året ska hon ridas in och jag över väger att köra in henne också. Jag kommer ge henne starten och grunden för hela hennes liv, det är väl klart att man vill behålla hästen? Men jag känner på något sätt att det inte är meningen att det ska vara jag och hon resten av livet. Det här är ett möte på begränsad tid. Det är menat att vi ska gå skilda vägar. Det jag känner är att detta leder vidare till något. Jag tror detta kan öppna upp möjligheter för vidare samarbeten och kanske att kunna ta emot fler hästar. Jag hoppas att det är så för det är ju något jag drömmer om att få arbeta med. Jag hade för någon dag sedan ett samtal om hästhållning, träning och så vidare. Så sa jag så här. "Jag tränar inte hästar för att tävla eller på något sätt bevisa för någon, det jag vill är att ha hästar som är kommunikativa, hästar som kan hjälpa människor att utvecklas och inte bara som ryttare utan även som människa, jag vill ha hästar som tar med sin ryttare på en livsresa och då kan jag inte möta dem på samma sätt som med en tävlingshäst för den har en annan uppgift. Men för att få såna hästar måste jag stötta dem på deras personliga utveckling, jag måste försöka finnas där för dem, vägleda dem så som de vägleder mig. Jag kan försöka stötta dem att vara kommunikativa i sammanhang med människan, Jag vill ge hästen en röst. Hästen kan hjälpa mig med kommunikation med människor då hästar är mycket lättare att kommunicera med och de kan hjälpa mig att förstå och läsa människor. Att ta emot Coralin kommer innebära så mycket mer än att ta emot en treårig häst, hon kommer ta med mig vidare på min livsresa. <3 Det är något med att sitta till häst, det är något magiskt över det. Något som är ännu mer magiskt är när man känner sig välkommen på hästens rygg. Det går inte att jämföra med de gånger man suttit upp utan hästens tillåtelse.
Det är något med att kroppen smälter ihop med hästens. Det är händer något i kroppen när man känner att hästen är okej med att ha en på sin rygg. När en häst som tidigare varit spänd börjar kunna skritta lugnt, avslappnat. Det är något med att sitta barbacka. Kontakten mellan häst och ryttare blir stark. Du känner varenda muskel i hästens kropp. Jag förstår nu också varför den oskolade ryttaren ska sitta i sadel. Det är för att skydda hästen mot alla tryck som den oskolade ryttaren kan ge. Jag förstår också varför barbacka ridning kan vara en bra del i en ryttarens utbildning. Det är något som tvingar ryttaren att förfina sina hjälper, inse hur känslig en häst är. Barbacka ridning gör att du måste finslipa dina micromuskler och sitt samarbete med hästen. Det är något som alltid kan utvecklas och inte kan bli helt fullständig. Jag förstår även varför sadeln uppfunnits. Sadeln ger ryttaren en chans till balans och stabilitet. Det gynnar både häst och ryttare. Ryttarens balans blir med sadel inte 100% beroende av hästens balans och rörelsemönster för att hålla sig kvar i sadeln. Därför kan jag förstå att sadeln uppfunnits i en tid i krig. Då hästen var tvungen att reagera blixtsnabbt. Jag tänker att den ryttare som skolas krig troligen får en annan utbildning än den ryttare sin skolas för att skola. ryttaren för krig, den måste lära sig snabbtänkhet, den måste ligga ett steg före. Ryttaren måste också vara följsam och stabil i sadeln. Han kan inte sitta som en säckpotatis i timmar på hästens rygg. Jag förstår om krigshästarna inte heller hade de muskler eller den utbildning som tas förgivet idag. Det fanns helt enkelt inte tid eller pengar till sådant. Det är något med att rusa fram i galopp över ängarna veta att det är på liv eller död. Hoppas att jag träffar dem innan dem träffar mig. Jag känner hur håret viner i vinden, jag känner hästens galopperande hovar, de slår hårt mot marken, river upp tovor, jag kan inte hålla i tyglarna. Jag måste lita på hästens egen förmåga. Vi rider mot fienden, jag tar upp mitt gevär och börjar sikta, att hålla ett gevär stilla till häst måste ändå ses som en konst. Hur ska jag kunna träffa någon om jag skakar och slängs omkring i en sadel. Med ett stöd i stigbyglarna ställer jag mig upp, hästens fötter blir som mina, jag kan bara fokusera på att stå stilla nu. Det är på liv eller död. Nu gäller det. |
SkribentJulia heter jag, jag brinner för att lära mig att samarbeta och kommunicera med hästar. Arkiv
Juni 2017
KategorierMina hästarBrunis
20 årig kallblodstravar valack, envis men klok som få. Jag och Brunis började lära känna varandra ordentligt sommaren 2016. Han var en väldigt "tung" häst och idag känns han väldigt lätt och smidig. Det är Brunis som jag bollar tankar och ideér med, det är han som lär mig. Jag måste bara lyssna. |