Det är något med att sitta till häst, det är något magiskt över det. Något som är ännu mer magiskt är när man känner sig välkommen på hästens rygg. Det går inte att jämföra med de gånger man suttit upp utan hästens tillåtelse.
Det är något med att kroppen smälter ihop med hästens. Det är händer något i kroppen när man känner att hästen är okej med att ha en på sin rygg. När en häst som tidigare varit spänd börjar kunna skritta lugnt, avslappnat. Det är något med att sitta barbacka. Kontakten mellan häst och ryttare blir stark. Du känner varenda muskel i hästens kropp. Jag förstår nu också varför den oskolade ryttaren ska sitta i sadel. Det är för att skydda hästen mot alla tryck som den oskolade ryttaren kan ge. Jag förstår också varför barbacka ridning kan vara en bra del i en ryttarens utbildning. Det är något som tvingar ryttaren att förfina sina hjälper, inse hur känslig en häst är. Barbacka ridning gör att du måste finslipa dina micromuskler och sitt samarbete med hästen. Det är något som alltid kan utvecklas och inte kan bli helt fullständig. Jag förstår även varför sadeln uppfunnits. Sadeln ger ryttaren en chans till balans och stabilitet. Det gynnar både häst och ryttare. Ryttarens balans blir med sadel inte 100% beroende av hästens balans och rörelsemönster för att hålla sig kvar i sadeln. Därför kan jag förstå att sadeln uppfunnits i en tid i krig. Då hästen var tvungen att reagera blixtsnabbt. Jag tänker att den ryttare som skolas krig troligen får en annan utbildning än den ryttare sin skolas för att skola. ryttaren för krig, den måste lära sig snabbtänkhet, den måste ligga ett steg före. Ryttaren måste också vara följsam och stabil i sadeln. Han kan inte sitta som en säckpotatis i timmar på hästens rygg. Jag förstår om krigshästarna inte heller hade de muskler eller den utbildning som tas förgivet idag. Det fanns helt enkelt inte tid eller pengar till sådant. Det är något med att rusa fram i galopp över ängarna veta att det är på liv eller död. Hoppas att jag träffar dem innan dem träffar mig. Jag känner hur håret viner i vinden, jag känner hästens galopperande hovar, de slår hårt mot marken, river upp tovor, jag kan inte hålla i tyglarna. Jag måste lita på hästens egen förmåga. Vi rider mot fienden, jag tar upp mitt gevär och börjar sikta, att hålla ett gevär stilla till häst måste ändå ses som en konst. Hur ska jag kunna träffa någon om jag skakar och slängs omkring i en sadel. Med ett stöd i stigbyglarna ställer jag mig upp, hästens fötter blir som mina, jag kan bara fokusera på att stå stilla nu. Det är på liv eller död. Nu gäller det.
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
SkribentJulia heter jag, jag brinner för att lära mig att samarbeta och kommunicera med hästar. Arkiv
Juni 2017
KategorierMina hästarBrunis
20 årig kallblodstravar valack, envis men klok som få. Jag och Brunis började lära känna varandra ordentligt sommaren 2016. Han var en väldigt "tung" häst och idag känns han väldigt lätt och smidig. Det är Brunis som jag bollar tankar och ideér med, det är han som lär mig. Jag måste bara lyssna. |